Märkliga meningsutbyten

En mycket intressant och stundtals bisarr ordväxling pågår på Gringos blogg där framför allt forskaren Pernilla Ouis och den radikale muslimen Mohamed Omar byter otidigheter med varandra. Nivån är låg men uppriktig. Gringo lyckas med det oväntade och bjuder alltid på tänkvärd läsning och kanske framför allt, fräscha perspektiv.

Det dunkelt tänkta

Det är visst dags att ta nya tag. Att på vuxet vis välkomna hösten och arbetet som en sann lutheran. Då jag ska till Barcelona/Valencia inom kort för att avrunda sommaren-08 får arbetets ära besjungas av andra, ytterligare några veckor. För att mjukstarta serverar jag lite aforistik hämtad från den synnerligen outgivna samlingen Det dunkelt tänkta. Skåpmat från en oskyldigare tid. Eller ja…2006.

Tidsandan

En kvinna på tåget drar ner rullgardinen
utan att fråga mig
Och soluppgången som jag njöt av
försvinner bakom en matta av syntet
Det är så jag tänker beskriva tidsandan 2006
om någon skulle fråga

Från statistikcentrum:

Sökmotortermer

Detta är sökord folk använt för att hitta din blogg.

I dag: hund med hård avföring: 2

Non Sequitur?

Därför tycker vi inte om FRA

Endast den som befinner sig i total mediaskugga kan ha undgått det FRA-debacle som dominerat nyhetsrapporteringen på sistone. Alla har en åsikt, och som vanligt är det endast ett fåtal som vet vad de faktiskt pratar om – och av de som vet vad de pratar om är det endast ett ytterligare decimerat fåtal som kan argumentera hederligt och logiskt för sin ståndpunkt. Att det ligger till på det lilla viset är inte att undra över. Alla har en agenda och det första som får stryka på foten är den så kallade sanningen, i den mån vi kan prata om en sådan.

Det är alltid en källa till stor munterhet att följa debatter av det här slaget. Det som väcker mest förundran hos mig är hur förenklat det får lov att te sig. Klokare människor än du och jag vet att världen är komplex och att inget någonsin är så enkelt som det utmålas. Den största luckan som finns i det här sammanhanget är frågan om personlig integritet. Jag försökte göra mig lustig över det hela i den här krönikan , när det var på tal att införa kameraövervakning i centrala Malmö.

Att den personliga integriteten är helig uttrycks som en nödvändighet, som ett axiom, snarare än ett påstående man måste argumentera för. Två som faktiskt gör ett gott jobb är dels den alltid utmärkte Anders Mildner samt Oscar Swartz.

Allt för många underlåter emellertid att definiera detta undflyende begrepp, vilket givetvis bidrar till förvirringen. Ska vi ta ställning till ett lagförslag som sägs kränka den personliga integriteten måste vi vara på det klara med vad som menas med personlig integritet. Annars kan vi ju omöjligen värdera nyttan, alternativt skadan av lagen.

Personlig integritet är en juridisk term vilket enligt en snabb wikipedia-sökning omfattar:

“… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser“.

Åsiktsfrihet låter som något viktigt. Att kunna tycka vad man vill. I förlängningen vill man ju gärna kunna uttrycka vad man vill också (yttrandefrihet), och varför inte även kunna träffas och tjöta om precis vad man vill (mötesfrihet).

Så nu vet vi: med personlig integritet menar vi att staten inte ska kunna ta reda på samt registrera våra åsikter. Det kan väl vara sunt, då människor har förföljts för sina åsikter i alla tider. Och det är ju inget vidare. Tankens frihet måste väl någonstans vara det mest centrala vi har. Eller hur?

Staten vill alltså göra det här därför att de kan tänkas komma över information som folk som vill oss illa sprider över de kablar som ska avlyssnas. Terrorister, alltså. Så vi kan säga att staten med detta vill rädda liv, vilket är en god ansats i sig.

Så, vi har premisser som ser ut så här:

Antagande A: FRA lagen kan rädda liv.
Antagande B: FRA lagen kränker den personliga integriteten.

För att antagande A ska vara giltigt krävs bland annat att det finnas ett hot mot Sverige och att lagen gör nytta, det vill säga att potentiella hot upptäcks och avvärjs. Finns det inget hot mot Sverige finnes ju ingen anledning att signalspana på föreslaget vis. Gör spaningen ingen nytta faller antagandet likaså.

För att antagande B ska vara giltigt måste vi veta vad vi menar med personlig integritet och därefter värdera hur mycket den kränks och om vi kan leva med den kränkningen, i relation till antagande A och dess förmenta giltighet.

OM både A och B är giltiga måste vi på något vis värdera liv mot personlig integritet. Hur gör man det?

Det är givetvis fullt möjligt att inta en absolut principell ståndpunkt, som såhär:

“Jag vill inte att staten under några omständigheter, någonsin, oavsett anledning och möjlig positiv effekt ska ha möjligheten att läsa mina mail och avlyssna mina samtal“.

Absoluta ståndpunkter lämnar inte öppet för några okända eventualiteter, vilket gör att de dras med ett inneboende problem, helt enkelt därför att ingen känner alla eventualiteter och det enda som duger att sia om är det som redan har hänt. Det är därför man måste tala om proportionallitet.

Oscar Swartz summerar bra i ovan länkade text:

“Vad är priset för oss, svenska folket? Vi har enligt grundlagarna en medborgerlig rättighet att korrespondera utan att bli avlyssnade av staten.

Denna rätt får inskränkas för vissa ändamål (till exempel nationell säkerhet) men får inte gå längre än nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Viktiga rättigheter får inte tas bort för liten nytta utan måste vara proportionerliga. En av de tre i lagrådet hävdar att lagen INTE uppfyller ”Europakonventionens krav om skydd för privatliv och korrespondens“.

Den springande punkten: “Viktiga rättigheter får inte tas bort för liten nytta utan måste vara proportionerliga”.

Til syvende og sist handlar det givetvis om synen på staten och dess roll. En fundamental uppgift som åligger en stat är att skydda sina medborgare, det kan till och med den mest hårdnackade minarkist gå med på. Det finns dock gränser för hur långt staten kan gå i denna annars hedervärda ansats. Den gränsen torde vara nådd.

För att summera:

Nyttan av lagen förefaller vara för liten i proportion till det ingrepp på grundläggande rättigheter som den innebär.

Labor day i Mumbai

Första maj i Mumbai. De första pulserande sommardagarna i ett land som redan stod i lågor. Sopor och avföring låg och ruttnade i den 38 gradiga hettan. Inte ens Bert Karlsson hade stått ut med stanken. Människor kryllade runt som kackerlackor. De trängde sig på från alla håll för att sälja sitt krams. Jag behövde en öl.

Jag vek av in i gränden till spritbutiken. Här brukade kuvade indiska alkoholister köa för sina små flaskor med hembränt som kunde dämpa darrningarna några timmar. Idag var butiken igenbommad. Gränden var öde, så när som på några råttor som parade sig hysteriskt, och längst inne i hörnet låg en utslagen man i en pöl av urin. En gigantiskt råtta, stor och skäggig som Leif Pagrotsky, gnagde på hans ben. Jag gjorde en ansatts för att skrämma bort råttan med en välriktad spark. Mannen skrek till:

– För guds skull, låt råttan vara! Vi lever i symbios. Han håller rabieshundarna borta.

– Din dåre! Rabies är ditt minsta problem just nu. Råttan äter ju upp dig.

– Vad vet du om saken? Råttan småäter, hundarna river loss stora stycken. Jag vet vad jag gör. Man får ta det onda med det goda i det här landet.

Jag gav honom några örfilar av ren princip. Dumhet och desperation är ingen ursäkt för impertinens. Jag behövde fånga hans uppmärksamhet. Han tystnade.

– Lyssna nu din best. Jag bryr mig inte om ditt sexliv. Jag behöver sprit omgående. Vem kan jag ringa?

– Det är labor day idag. Det är en ”dry day”. Det är stängt överallt. Alkoholförsäljning är förbjuden. Du kan lika gärna glömma det, sa han.

– Nonsens! Jag har varit ute och rest förr. Det finns alltid någon man kan muta här i tredje världen. Se så, ge mig ett nummer. Vem äger den här butiken? Jesus, första maj utan sprit är ju som kärlek utan fisting. Hemmavid hade landet gått under första maj om vi inte hade haft någon sponk. Konungariket Sverige är byggt på sprit och arbetsskygghet.

– Sverige? Är du från Sverige? Jag har hört att det är himmelriket på jorden.

– För mig kanske, men inte för dig. Du hade aldrig blivit insläppt. Vi har chartrade plan som står i standby dygnet runt 365 dagar om året för att bli av med sådana som du. Raka vägen till ditt hemland, eller något i närheten, vi är inte så nogräknade. Du kan lika gärna hamna hos CIA och få elchocker i dina genitalier. Vi tar inga risker.

– Men det finns jobb i Sverige. Massor med jobb!

– Dumheter. Vi håller på att avskaffa allt arbete. Precis i dag demonstrerar vi i tusental mot dom som har nerver nog att ge oss jobb. Dom tror att dom är bättre än vi. Men vi röker ut dom: vi har chockerande höga skatter på arbete. Dom som har råd att betala skiten måste vara rika och alla rika har ju blivit det på någon annans bekostnad, dom svinen. Det vet ju alla. Har du inte läst din Marx? Var har du varit de senaste 100 åren?

– Men det stämmer ju inte, det är bra att arbeta. Er ekonomi kommer att kollapsa!

Jag gav honom en örfil och stampade på hans variga ben tills han teg. Leif Pagrotsky slutade gnaga och visade mig tänderna.

– Ditt nyliberala fä! Att du lever i symbios med Leif Pagrotsky där gör dig inte till en nationalekonom. Vem tror du att du är? Adam Smith? Vi vet vad vi gör. Vårt bästa folk har räknat på det. Vi har sådana som du som får sköta skitjobben medan vi bölar om kortare arbetsvecka och fler förmåner.

– Jag har en magisterexamen i ekonomi, sa han lågt.

– Så vad då? Det har nästan alla i Sverige och där hade du fått skämmas! Alla som utbildar sig är klassförrädare. Examina är sådant vi talar tyst om i Sverige. En riktig svensk lyfter socialbidrag, dricker renat, spelar på travet och slår frugan till oigenkännlighet varje lördag. Du kvalar inte in. Du hade inte överlevt en dag.

– Är det verkligen så illa?

– Stackars sate, du har verkligen ingen aning. Invandrare och högutbildade är det värsta vi vet. Är du högutbildad OCH invandrare löper vi amok. Vi kommer stena dig vid gränsen. Dränka dig i bensin och tända på. Sätta dig i en bur och peta på dig med vässade bambupinnar. Och även om du mot all förmodan hade lyckats ta dig in i landet hade vi satt dig i Rosengård. Tro mig, där vill du inte hamna.

– Rosengård….vad är Rosengård för något?

– Det är helvetet på jorden. Mörkrets hjärta. Nästan ingen vit man har någonsin varit där. Men vi har en man på insidan; Lars Åberg. Han skickar oss rapporter. Hela området befolkas av blodtörstiga terrorister. Dom kastar sten på polis, brandkår och ambulans och bränner upp sina egna skolor. De offrar människor till sina falska gudar. Det är rena Gomorra där. Hela systemet har slagit bakut.

– Jag visste inte att det var så illa, sa han och klappade på sin råtta.

– Du kan ta mig på mitt ord, du har det bättre här.

Han nickade sorgset och letade fram en flaska ur innerfickan.

– Ta den här, sa han. Du verkar behöva den mer än jag.

Jag tog emot hans sprit och vandrade bort. Mannen satt tyst kvar och skakade på huvudet. Till och med råttan teg.

Blåggråll

Jag har lagt till två bloggar i blågrållen, vilket kanske tarvar en förklaring: Måns Renntun, därför att han är lustig och Stefan Stenudd, därför att han tangerar några av mina intressen, nämligen idéhistoria, filosofi och kampsport.

Kuriosa om Stenudd: När jag tränade karate för många år sedan var Stenudd på besök och visade lite Aikido för oss. Jag blev utsedd till demonstrationsperson och visste inte att jag skulle klappa i mattan när hans behandling började svida (vi klappar inte i karate, förstår ni) varpå Stenudd sa något i stil med “det var en seg rackare” och bände upp min redan smärtande arm ytterligare mer. Det gjorde väldigt ont.

Dessa två bloggare är lokala, och precis som med grönsaker tycker jag det finns ett värde i att finna godbitarna i hemtrakten.

Ett mer eller mindre underbart skämt

Fredrik Lindström var sitt eget utmärkta jag när han figurerade i Sommar i P1 häromdagen. Om jag ska drista mig till att summera kontentan av Lindströms anmälan, så handlade det om hur den civiliserade människan brottas med sina djupt liggande instinkter – och Lindström menade härvidlag att det måhända kan vara alldeles sunt att ge sig hän åt de djuriska impulser som dyker upp i oss från och till. Oförmågan, eller oviljan att leva ut dessa impulser kan enligt Lindström vara förklaringen till många av våra stressrelaterade sjukdomar. Hård avföring kom upp som exempel.

Så långt är jag med, utan att för den sakens skull inbjuda till spekulationer kring min avföring. Lindström valde emellertid att definera de impulser som strömmar från våra mer atavistiska instinkter som mer mänskliga. Detta resonemang väcker den filosofiska frågan: Vad i första hand är en människa? Är det den ätande, skitande och kopulerande varelsen? Eller ligger den civiliserade varianten – den som beställer Cortados och spelar golf – närmare din definition av en människa? Värt att fundera på.

Giganten Sven-Eric Liedman påtalade någonstans att förmågan till generaliseringar och logiska slutledningar inte är en medfödd talang, utan en kulturprodukt. Om det är att vara människa, att utveckla just dessa egenskaper, skulle det kunna förklara varför vissa människor ibland framstår som omänskligt dumma.

I den klassiska filmen African Queen (Hepburn/Bogart) levereras en fantastisk replik. Bogart påpekar att hans klandervärda beteende endast är ett utslag av hans mänskliga natur, varpå Hepburn replikerar: “Nature, Mr. Allnut, is what we are put in this world to rise above!”

Det kan vara klokt att vara medveten om – och ha förmågan att skilja på – de två: Naturen och Civilisationen. Civilisationen är byggd av människor, människor är fulla av dumheter och således kan man inte ta en värld som är byggd av människor på allvar. Hela civilisationen är ett enormt skådespel byggt på mänskliga idéer, och på så vis myllrar ju hela rasket av inneboende fel. Allt detta grundar sig så klart på en människosyn, som jag får återkomma till vid tillfälle.

Så, det är lätt att hålla med den som sa – och vem det var har jag glömt: Allt som inte är nödvändigt, hur sorgligt eller personligt det än må vara, eller hur universell bedrövelsen över det kan vara, är i själva verket ett mer eller mindre underbart skämt.

Ett vansinnigt ståtande med ord

- Jaha, så nu ska det till att bloggas också, herr odygspåse. Det är till att vara modern och tro mycket om sig själv.

- Jovars, då jag mer eller mindre har abdikerat från mitt forna karriärsval som journalist och nu med viss framgång gör mig märkvärdig inom andra områden där en karriär faktiskt är möjlig, måste jag hitta alternativa sätt att tillfredsställa mina dunkla lustar att uttrycka min mening om sakernas tillstånd.

- Rätta mig om jag har fel, men skrev inte ni själv en skabrös och nedlåtande text om bloggande i Sydsvenskan för en tid sedan.

- Det medges, den finns att läsa här, och jag står för det jag skrev. De kommentarer jag fick på min text sade mig att jag hade rätt. Den förargade dem som den var tänkt att förarga och blev hyllad av människor av mitt eget hjärta. Det stora missförståndet var såklart att jag hade något emot fenomenet blogg, vilket är osant. Bloggen är ett publiceringsverktyg. Inget mer, inget mindre. Det är det som skrivs på bloggarna som väcker min otyglade vrede.

- Jaha du, så nu tror du att du kan göra det bättre?

- Ja. I den här bloggen ska jag undersöka det här publiceringsverktygets förtjänster och brister. Fundera över formen lite. Om det slutar med att min svenska imploderar och jag börjar ta bilder på vad jag ska ha på mig en fredagskväll, får jag snällt kapitulera och be om ursäkt för mina hårda ord. Jag har en känsla av att det inte kommer att behöva hända.

- Och varför intervjuar du dig själv på det här förkastliga sättet?

- För att det går.