Labor day i Mumbai

Första maj i Mumbai. De första pulserande sommardagarna i ett land som redan stod i lågor. Sopor och avföring låg och ruttnade i den 38 gradiga hettan. Inte ens Bert Karlsson hade stått ut med stanken. Människor kryllade runt som kackerlackor. De trängde sig på från alla håll för att sälja sitt krams. Jag behövde en öl.

Jag vek av in i gränden till spritbutiken. Här brukade kuvade indiska alkoholister köa för sina små flaskor med hembränt som kunde dämpa darrningarna några timmar. Idag var butiken igenbommad. Gränden var öde, så när som på några råttor som parade sig hysteriskt, och längst inne i hörnet låg en utslagen man i en pöl av urin. En gigantiskt råtta, stor och skäggig som Leif Pagrotsky, gnagde på hans ben. Jag gjorde en ansatts för att skrämma bort råttan med en välriktad spark. Mannen skrek till:

– För guds skull, låt råttan vara! Vi lever i symbios. Han håller rabieshundarna borta.

– Din dåre! Rabies är ditt minsta problem just nu. Råttan äter ju upp dig.

– Vad vet du om saken? Råttan småäter, hundarna river loss stora stycken. Jag vet vad jag gör. Man får ta det onda med det goda i det här landet.

Jag gav honom några örfilar av ren princip. Dumhet och desperation är ingen ursäkt för impertinens. Jag behövde fånga hans uppmärksamhet. Han tystnade.

– Lyssna nu din best. Jag bryr mig inte om ditt sexliv. Jag behöver sprit omgående. Vem kan jag ringa?

– Det är labor day idag. Det är en ”dry day”. Det är stängt överallt. Alkoholförsäljning är förbjuden. Du kan lika gärna glömma det, sa han.

– Nonsens! Jag har varit ute och rest förr. Det finns alltid någon man kan muta här i tredje världen. Se så, ge mig ett nummer. Vem äger den här butiken? Jesus, första maj utan sprit är ju som kärlek utan fisting. Hemmavid hade landet gått under första maj om vi inte hade haft någon sponk. Konungariket Sverige är byggt på sprit och arbetsskygghet.

– Sverige? Är du från Sverige? Jag har hört att det är himmelriket på jorden.

– För mig kanske, men inte för dig. Du hade aldrig blivit insläppt. Vi har chartrade plan som står i standby dygnet runt 365 dagar om året för att bli av med sådana som du. Raka vägen till ditt hemland, eller något i närheten, vi är inte så nogräknade. Du kan lika gärna hamna hos CIA och få elchocker i dina genitalier. Vi tar inga risker.

– Men det finns jobb i Sverige. Massor med jobb!

– Dumheter. Vi håller på att avskaffa allt arbete. Precis i dag demonstrerar vi i tusental mot dom som har nerver nog att ge oss jobb. Dom tror att dom är bättre än vi. Men vi röker ut dom: vi har chockerande höga skatter på arbete. Dom som har råd att betala skiten måste vara rika och alla rika har ju blivit det på någon annans bekostnad, dom svinen. Det vet ju alla. Har du inte läst din Marx? Var har du varit de senaste 100 åren?

– Men det stämmer ju inte, det är bra att arbeta. Er ekonomi kommer att kollapsa!

Jag gav honom en örfil och stampade på hans variga ben tills han teg. Leif Pagrotsky slutade gnaga och visade mig tänderna.

– Ditt nyliberala fä! Att du lever i symbios med Leif Pagrotsky där gör dig inte till en nationalekonom. Vem tror du att du är? Adam Smith? Vi vet vad vi gör. Vårt bästa folk har räknat på det. Vi har sådana som du som får sköta skitjobben medan vi bölar om kortare arbetsvecka och fler förmåner.

– Jag har en magisterexamen i ekonomi, sa han lågt.

– Så vad då? Det har nästan alla i Sverige och där hade du fått skämmas! Alla som utbildar sig är klassförrädare. Examina är sådant vi talar tyst om i Sverige. En riktig svensk lyfter socialbidrag, dricker renat, spelar på travet och slår frugan till oigenkännlighet varje lördag. Du kvalar inte in. Du hade inte överlevt en dag.

– Är det verkligen så illa?

– Stackars sate, du har verkligen ingen aning. Invandrare och högutbildade är det värsta vi vet. Är du högutbildad OCH invandrare löper vi amok. Vi kommer stena dig vid gränsen. Dränka dig i bensin och tända på. Sätta dig i en bur och peta på dig med vässade bambupinnar. Och även om du mot all förmodan hade lyckats ta dig in i landet hade vi satt dig i Rosengård. Tro mig, där vill du inte hamna.

– Rosengård….vad är Rosengård för något?

– Det är helvetet på jorden. Mörkrets hjärta. Nästan ingen vit man har någonsin varit där. Men vi har en man på insidan; Lars Åberg. Han skickar oss rapporter. Hela området befolkas av blodtörstiga terrorister. Dom kastar sten på polis, brandkår och ambulans och bränner upp sina egna skolor. De offrar människor till sina falska gudar. Det är rena Gomorra där. Hela systemet har slagit bakut.

– Jag visste inte att det var så illa, sa han och klappade på sin råtta.

– Du kan ta mig på mitt ord, du har det bättre här.

Han nickade sorgset och letade fram en flaska ur innerfickan.

– Ta den här, sa han. Du verkar behöva den mer än jag.

Jag tog emot hans sprit och vandrade bort. Mannen satt tyst kvar och skakade på huvudet. Till och med råttan teg.

Blåggråll

Jag har lagt till två bloggar i blågrållen, vilket kanske tarvar en förklaring: Måns Renntun, därför att han är lustig och Stefan Stenudd, därför att han tangerar några av mina intressen, nämligen idéhistoria, filosofi och kampsport.

Kuriosa om Stenudd: När jag tränade karate för många år sedan var Stenudd på besök och visade lite Aikido för oss. Jag blev utsedd till demonstrationsperson och visste inte att jag skulle klappa i mattan när hans behandling började svida (vi klappar inte i karate, förstår ni) varpå Stenudd sa något i stil med ”det var en seg rackare” och bände upp min redan smärtande arm ytterligare mer. Det gjorde väldigt ont.

Dessa två bloggare är lokala, och precis som med grönsaker tycker jag det finns ett värde i att finna godbitarna i hemtrakten.

Ett mer eller mindre underbart skämt

Fredrik Lindström var sitt eget utmärkta jag när han figurerade i Sommar i P1 häromdagen. Om jag ska drista mig till att summera kontentan av Lindströms anmälan, så handlade det om hur den civiliserade människan brottas med sina djupt liggande instinkter – och Lindström menade härvidlag att det måhända kan vara alldeles sunt att ge sig hän åt de djuriska impulser som dyker upp i oss från och till. Oförmågan, eller oviljan att leva ut dessa impulser kan enligt Lindström vara förklaringen till många av våra stressrelaterade sjukdomar. Hård avföring kom upp som exempel.

Så långt är jag med, utan att för den sakens skull inbjuda till spekulationer kring min avföring. Lindström valde emellertid att definera de impulser som strömmar från våra mer atavistiska instinkter som mer mänskliga. Detta resonemang väcker den filosofiska frågan: Vad i första hand är en människa? Är det den ätande, skitande och kopulerande varelsen? Eller ligger den civiliserade varianten – den som beställer Cortados och spelar golf – närmare din definition av en människa? Värt att fundera på.

Giganten Sven-Eric Liedman påtalade någonstans att förmågan till generaliseringar och logiska slutledningar inte är en medfödd talang, utan en kulturprodukt. Om det är att vara människa, att utveckla just dessa egenskaper, skulle det kunna förklara varför vissa människor ibland framstår som omänskligt dumma.

I den klassiska filmen African Queen (Hepburn/Bogart) levereras en fantastisk replik. Bogart påpekar att hans klandervärda beteende endast är ett utslag av hans mänskliga natur, varpå Hepburn replikerar: ”Nature, Mr. Allnut, is what we are put in this world to rise above!”

Det kan vara klokt att vara medveten om – och ha förmågan att skilja på – de två: Naturen och Civilisationen. Civilisationen är byggd av människor, människor är fulla av dumheter och således kan man inte ta en värld som är byggd av människor på allvar. Hela civilisationen är ett enormt skådespel byggt på mänskliga idéer, och på så vis myllrar ju hela rasket av inneboende fel. Allt detta grundar sig så klart på en människosyn, som jag får återkomma till vid tillfälle.

Så, det är lätt att hålla med den som sa – och vem det var har jag glömt: Allt som inte är nödvändigt, hur sorgligt eller personligt det än må vara, eller hur universell bedrövelsen över det kan vara, är i själva verket ett mer eller mindre underbart skämt.

Ett vansinnigt ståtande med ord

- Jaha, så nu ska det till att bloggas också, herr odygspåse. Det är till att vara modern och tro mycket om sig själv.

- Jovars, då jag mer eller mindre har abdikerat från mitt forna karriärsval som journalist och nu med viss framgång gör mig märkvärdig inom andra områden där en karriär faktiskt är möjlig, måste jag hitta alternativa sätt att tillfredsställa mina dunkla lustar att uttrycka min mening om sakernas tillstånd.

- Rätta mig om jag har fel, men skrev inte ni själv en skabrös och nedlåtande text om bloggande i Sydsvenskan för en tid sedan.

- Det medges, den finns att läsa här, och jag står för det jag skrev. De kommentarer jag fick på min text sade mig att jag hade rätt. Den förargade dem som den var tänkt att förarga och blev hyllad av människor av mitt eget hjärta. Det stora missförståndet var såklart att jag hade något emot fenomenet blogg, vilket är osant. Bloggen är ett publiceringsverktyg. Inget mer, inget mindre. Det är det som skrivs på bloggarna som väcker min otyglade vrede.

- Jaha du, så nu tror du att du kan göra det bättre?

- Ja. I den här bloggen ska jag undersöka det här publiceringsverktygets förtjänster och brister. Fundera över formen lite. Om det slutar med att min svenska imploderar och jag börjar ta bilder på vad jag ska ha på mig en fredagskväll, får jag snällt kapitulera och be om ursäkt för mina hårda ord. Jag har en känsla av att det inte kommer att behöva hända.

- Och varför intervjuar du dig själv på det här förkastliga sättet?

- För att det går.