Fredrik Lindström var sitt eget utmärkta jag när han figurerade i Sommar i P1 häromdagen. Om jag ska drista mig till att summera kontentan av Lindströms anmälan, så handlade det om hur den civiliserade människan brottas med sina djupt liggande instinkter – och Lindström menade härvidlag att det måhända kan vara alldeles sunt att ge sig hän åt de djuriska impulser som dyker upp i oss från och till. Oförmågan, eller oviljan att leva ut dessa impulser kan enligt Lindström vara förklaringen till många av våra stressrelaterade sjukdomar. Hård avföring kom upp som exempel.
Så långt är jag med, utan att för den sakens skull inbjuda till spekulationer kring min avföring. Lindström valde emellertid att definera de impulser som strömmar från våra mer atavistiska instinkter som mer mänskliga. Detta resonemang väcker den filosofiska frågan: Vad i första hand är en människa? Är det den ätande, skitande och kopulerande varelsen? Eller ligger den civiliserade varianten – den som beställer Cortados och spelar golf – närmare din definition av en människa? Värt att fundera på.
Giganten Sven-Eric Liedman påtalade någonstans att förmågan till generaliseringar och logiska slutledningar inte är en medfödd talang, utan en kulturprodukt. Om det är att vara människa, att utveckla just dessa egenskaper, skulle det kunna förklara varför vissa människor ibland framstår som omänskligt dumma.
I den klassiska filmen African Queen (Hepburn/Bogart) levereras en fantastisk replik. Bogart påpekar att hans klandervärda beteende endast är ett utslag av hans mänskliga natur, varpå Hepburn replikerar: ”Nature, Mr. Allnut, is what we are put in this world to rise above!”
Det kan vara klokt att vara medveten om – och ha förmågan att skilja på – de två: Naturen och Civilisationen. Civilisationen är byggd av människor, människor är fulla av dumheter och således kan man inte ta en värld som är byggd av människor på allvar. Hela civilisationen är ett enormt skådespel byggt på mänskliga idéer, och på så vis myllrar ju hela rasket av inneboende fel. Allt detta grundar sig så klart på en människosyn, som jag får återkomma till vid tillfälle.
Så, det är lätt att hålla med den som sa – och vem det var har jag glömt: Allt som inte är nödvändigt, hur sorgligt eller personligt det än må vara, eller hur universell bedrövelsen över det kan vara, är i själva verket ett mer eller mindre underbart skämt.
