Endast den som befinner sig i total mediaskugga kan ha undgått det FRA-debacle som dominerat nyhetsrapporteringen på sistone. Alla har en åsikt, och som vanligt är det endast ett fåtal som vet vad de faktiskt pratar om – och av de som vet vad de pratar om är det endast ett ytterligare decimerat fåtal som kan argumentera hederligt och logiskt för sin ståndpunkt. Att det ligger till på det lilla viset är inte att undra över. Alla har en agenda och det första som får stryka på foten är den så kallade sanningen, i den mån vi kan prata om en sådan.
Det är alltid en källa till stor munterhet att följa debatter av det här slaget. Det som väcker mest förundran hos mig är hur förenklat det får lov att te sig. Klokare människor än du och jag vet att världen är komplex och att inget någonsin är så enkelt som det utmålas. Den största luckan som finns i det här sammanhanget är frågan om personlig integritet. Jag försökte göra mig lustig över det hela i den här krönikan , när det var på tal att införa kameraövervakning i centrala Malmö.
Att den personliga integriteten är helig uttrycks som en nödvändighet, som ett axiom, snarare än ett påstående man måste argumentera för. Två som faktiskt gör ett gott jobb är dels den alltid utmärkte Anders Mildner samt Oscar Swartz.
Allt för många underlåter emellertid att definiera detta undflyende begrepp, vilket givetvis bidrar till förvirringen. Ska vi ta ställning till ett lagförslag som sägs kränka den personliga integriteten måste vi vara på det klara med vad som menas med personlig integritet. Annars kan vi ju omöjligen värdera nyttan, alternativt skadan av lagen.
Personlig integritet är en juridisk term vilket enligt en snabb wikipedia-sökning omfattar:
”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser”.
Åsiktsfrihet låter som något viktigt. Att kunna tycka vad man vill. I förlängningen vill man ju gärna kunna uttrycka vad man vill också (yttrandefrihet), och varför inte även kunna träffas och tjöta om precis vad man vill (mötesfrihet).
Så nu vet vi: med personlig integritet menar vi att staten inte ska kunna ta reda på samt registrera våra åsikter. Det kan väl vara sunt, då människor har förföljts för sina åsikter i alla tider. Och det är ju inget vidare. Tankens frihet måste väl någonstans vara det mest centrala vi har. Eller hur?
Staten vill alltså göra det här därför att de kan tänkas komma över information som folk som vill oss illa sprider över de kablar som ska avlyssnas. Terrorister, alltså. Så vi kan säga att staten med detta vill rädda liv, vilket är en god ansats i sig.
Så, vi har premisser som ser ut så här:
Antagande A: FRA lagen kan rädda liv.
Antagande B: FRA lagen kränker den personliga integriteten.
För att antagande A ska vara giltigt krävs bland annat att det finnas ett hot mot Sverige och att lagen gör nytta, det vill säga att potentiella hot upptäcks och avvärjs. Finns det inget hot mot Sverige finnes ju ingen anledning att signalspana på föreslaget vis. Gör spaningen ingen nytta faller antagandet likaså.
För att antagande B ska vara giltigt måste vi veta vad vi menar med personlig integritet och därefter värdera hur mycket den kränks och om vi kan leva med den kränkningen, i relation till antagande A och dess förmenta giltighet.
OM både A och B är giltiga måste vi på något vis värdera liv mot personlig integritet. Hur gör man det?
Det är givetvis fullt möjligt att inta en absolut principell ståndpunkt, som såhär:
”Jag vill inte att staten under några omständigheter, någonsin, oavsett anledning och möjlig positiv effekt ska ha möjligheten att läsa mina mail och avlyssna mina samtal”.
Absoluta ståndpunkter lämnar inte öppet för några okända eventualiteter, vilket gör att de dras med ett inneboende problem, helt enkelt därför att ingen känner alla eventualiteter och det enda som duger att sia om är det som redan har hänt. Det är därför man måste tala om proportionallitet.
Oscar Swartz summerar bra i ovan länkade text:
”Vad är priset för oss, svenska folket? Vi har enligt grundlagarna en medborgerlig rättighet att korrespondera utan att bli avlyssnade av staten.
Denna rätt får inskränkas för vissa ändamål (till exempel nationell säkerhet) men får inte gå längre än nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
Viktiga rättigheter får inte tas bort för liten nytta utan måste vara proportionerliga. En av de tre i lagrådet hävdar att lagen INTE uppfyller ”Europakonventionens krav om skydd för privatliv och korrespondens”.
Den springande punkten: ”Viktiga rättigheter får inte tas bort för liten nytta utan måste vara proportionerliga”.
Til syvende og sist handlar det givetvis om synen på staten och dess roll. En fundamental uppgift som åligger en stat är att skydda sina medborgare, det kan till och med den mest hårdnackade minarkist gå med på. Det finns dock gränser för hur långt staten kan gå i denna annars hedervärda ansats. Den gränsen torde vara nådd.
För att summera:
Nyttan av lagen förefaller vara för liten i proportion till det ingrepp på grundläggande rättigheter som den innebär.
